Här under Södra korset

Efter närmare en månad i Wellington har jag lärt mig en del. Jag har lärt mig att ”how are you?” är en standardhälsning här och ingen fråga egentligen, att en ”flat white” är kaffe med mjölk (vilket får det att låta som om det också borde finnas ”round white” men jag har inte täckts fråga) och jag har börjat äntligen (!) höra några skillnader mellan nyzeeländsk och australiensisk engelska.

Jag har också lärt mig att om jag ser en alkis, en hemlös, en tonårsmamma, eller någon annars tillhörande en kategori som oftast tenderar vara fattig så är denna människa allt som oftast maori. Tiggaren som alltid sitter på shoppinggatan Courtenay Place invirrad i en filt är maori, han lär ha försökt få ett fängelsestraff förra vintern för att slippa bo utomhus. De mycket överviktiga personerna man ser i den billiga Lidl-aktiga matbutiken Pak&Save är oftast maori. Inte alltid, men oftast. Nya Zeeland är absolut ett invandringens land – från Europa, främst Storbritannien, men även från Asien (Kina, Korea, Vietnam…) och stater i Stilla havsområdet, som Tonga, Samoa, och så vidare, och det syns i gatubilden. Samtidigt är det så hemskt, hemskt tydligt att det finns en hierarki, och att maorifolket står längst ner på den, även om riksdagen haft maoriledamöter alltsedan 1867, då särskilda ”maoriplatser” inrättades.

2004 godkände nyzeeländska riksdagen en lag som begränsade tillgången till områden på havsbottnet och tidvattenområdet. Det väckte enormt uppståndelse just bland maori som menar att de av tradition alltid haft rätt att använda dessa områden. Resultatet blev att några maoririksdagsledmöter hoppade av Labourpartiet och grundade ett eget parti, en av vars huvuduppgifter är att ändra på lagstiftningen ifråga. En granskningsprocess pågår som bäst, och det är meningen att lagen revideras eller avskaffas.Problemet är att för att få igång de åtgärder de vill ha, har maoripartiet gått in för att samarbeta med Nationalpartiet, ett moderatparti som bl a jobbat för skattelättnader för höginkomsttagare. Vissa maoriledamöter är mycket missnöjda, i synnerhet en som heter Hone Harawira, som just nu varit mycket i nyzeeländsk media på grund av en epost han skrev. För någon vecka sedan reste Harawira till Bryssel med andra ledamöter för att delta i ett officiellt besök, men under en dag skippade han möten och turisterade i Paris med sin fru istället. En annan politiskt aktiv maori frågade honom vem som betalade fruns resa. Svaret hittar ni i Dominion Posts rapport här:

Gee Buddy, do you believe that white man bulls… too do you? White motherf…ers have been raping our lands and ripping us off for centuries, and all of a sudden you want me to play along with their puritanical bulls… . I don’t often respond to comments like this, but I will to you.
I put in s…loads of hours and bucketloads of energy in my commitment to advancing Maori, and I am happy to put my body, my freedom, and my personal credibility on the line for that cause.
And I don’t do it because of the salary, or the political position I hold, or for any other reason than that I believe in fighting for Maori rights and I love doing what I do.
As far as my wife is concerned – I don’t know what your relationship is with whomever, but my wife is my partner, my adviser, my critic, and my best friend, and she has marched with me, fought alongside me, suffered the hard times with me and stood by me for more than 35 years, so if I get the chance to take her with me as part of my role as an MP I will.
And quite frankly I don’t give a s… what you or anyone else thinks about it. OK? Hone PS and if you want to take this to the press, go right ahead. I answer to my people, not to them or to anybody else.

Harawira meddelar att han inte tänker ställa upp i följande riksdagsval.

Darcy

Elixir

Staden är Helsingfors. Museet är Kiasma. Utsällningen heter Elixir. Konstnären heter Pipilotti Rist.

Visst, hon är en hypad och eftertraktad schweizisk konstnär, kanske vissa gånger överhypad men jag kan inte förneka att det ändå finns något trollbindande över henne och hennes mediakonst.

För att få beträda utställningen måste man ta av sig ytterskorna. (Ojdå, vilken färg är det jag har på strumporna i dag? icke-diskret röda, men det gör inget…) Röda cirkelformade mattor i olika storlekar leder mig rätt på museets femte våning.

Dov musik ljuder, gröna och röda mattor, mjuka kuddar. Björkstammar hänger i taket, plastbitar dinglar i trådar. Videokonst projiceras på väggar, golv och tak. Här finns närbilder av människokroppen, inifrån och utifrån. Här finns färgströmmar och skuggor. För att avdramatisera sig själv och hela tillställningen sjunger Pipilotti Rist en sång, därefter berättar hon intensivt om sin strävan efter att forma ett paradis innan syndafallet, en härlighet för oss alla. Hon vill att vi skall nå våra egna inre bilder och berättelser genom hennes installationer. ”Man kan ta emot konsten bättre om musklerna är avslappnade”, säger hon, och vi lägger oss ner på golvet.

Där ligger jag på den gröna lurviga mattan, lutar huvudet mot en lång, slingrande, gul ormdyna och betraktar dessa, Pipilotti Långstrumps eller Pipilotti på Bråkmakargatans, filmsnuttar. En gräsmatta, en kvinna med långt, ljust hår, äppelträd.  (Vänta nu, är det här en dröm där jag ser mig själv eller är jag vaken, eller drömmer jag att jag är vaken…?)

Jag sugs in i filmen och tänker på det fina projektet Naphouse som fanns i Åbo under våren 2009. Ett vilorum i centrum av staden, dit man kunde gå en stund för att vila. Men ack, inte längre (fast kanske det ännu öppnar på nytt någonstans!). Den här utställningen kan användas på samma sätt, konstavslappning efter-lunch-innan-eftermiddagen, det vore något för alla.

Fram till självständighetsdagen kan man njuta av detta Elixir.

/Heidi

Bones might ache, skin might sag

Unga vuxna, där sitter de vid sina datorer. Vad kommer att hända med våra kroppar? Kommer vår syn att grumlas i förtid, kommer vår hy att flagna och rynka sig, kommer våra ryggar att börja rassla i kotorna? Det finns redan de som tillbringat över 30 år av sitt liv framför datorn. Men de är inte många – de är endast statistiskt brus jämfört med årskullarna som föddes i slutet av nittiotalet. En stor del av dessa barn har tillbringat hela sin uppväxt vid datorn, och där kommer de att fortsätta sitta. Det har hänt något, bara under de senaste åren. Alla sitter vid datorn, alla. För det som sker på nätet, det betyder så mycket mer än vad det gjorde förr. Förr var det jobb och tidsfördriv, nu är det självaste livet som utspelar sig där.

Mina ögon svider. Lite. Jag är närsynt, hur hade min syn varit in a non- computerized life?

Min hy är lite lös på något sätt. Lite. Hur hade den sett ut om inte skärmen strålat på den varje dag?

Min rygg är svag. Ganska. Hur stark hade den inte varit om jag lallat omkring utomhus alla dessa timmar, dagar och år?

Men vem fan hade jag varit?

Mattias

Söndag med Susan

Denna söndagmorgon visade termometern minus 5, min väggranne spelade sin favoritmelodi på piano och jag lyssnade på en radiorecension av ”Susan Sontag Reborn: Journals & Notebooks, 1947 – 1963″. Boken publicerades i början av detta år och är, som namnet avslöjar, en samling av Sontags tidiga dagboksanteckningar, sammanställda av plock ur hennes hundratals anteckningsböcker som bland annat innehåller mängder av listor på allt hon måste se, måste läsa, måste göra, måste hinna tänka på under sitt liv.

Allt skrivande, allt skapande, allt samlande är på ett eller annat sätt en metod för att begripliggöra och förstå, och således hålla det kaos som världen är på avstånd. Även om det man eftersträvar med ett konstverk är att förvirra och förvränga så har man, på ett eller annat sätt, gett en bit av världen begriplig form genom att gestalta den i musik eller text eller bild. Man väljer en färg, väljer ett ord, väljer några ackord, och klick klick, svissh svissh, strumm strumm – där finns det på pappret eller skärmen eller i mp3-format. Något flytande har samlats ihop, något kaotiskt har fått form.

Varje gång man samlar drar man gränser, väljer och väljer bort. Det jag råkar skriva ner i mina anteckningsböcker är ofta godtyckligt – det beror på vilken dag, vilken minut, vilken stund jag råkar ha en penna i min hand, sitta vid en dator, hitta en tidsöppning för att notera något som rinner förbi – men utan dessa böcker skulle min värld vara outhärdlig. Trots att jag inte hyser ambitioner att fånga varje viktig tanke eller känsla i ord så behöver jag illusionen av att jag kan samla ihop en liten del av världen och stoppa ner den i min väska. Detta är jag, här finns mitt liv.

Att organisera sig politiskt kan, liksom skrivande, vara ett effektivt sätt att hålla kaoset på avstånd. Behovet av att förklara och förstå kan lätt resultera i en politik som målar upp en svartvit värld, kategoriserar och simplifierar, konstruerar ett system innanför vars ramar alla svar kan hittas och allt kan göras fattbart. Politik föds ofta ur kaos, och valet att organisera sig handlar trots allt, som skrivande, alltid i någon mån om att skapa ett ramverk inom vilket saker görs begripliga och meningsfulla.

Men valet att engagera sig och skapa ett sådant ramverk – en politisk organisation, ett politiskt parti, en aktivistgrupp – kan också innebära valet att ställa de besvärliga frågorna, valet att kritiskt granska samhälleliga processer och valet att söka efter nya begrepp och nya ord för att låsa upp kategorier. Susan Sontag höll sig på ytan genom att gestalta saker i text, och kanske var det just därför hon kunde engagera sig på så många politiska arenor och uträtta så mycket fantastiskt utan att ge vika under världens hopplöshet – trots att hon bevittnade den på nära håll. Man behöver skapa (illusoriska) fasta punkter för att kunna orientera sig i råddet. En politisk grupp kan således, i bästa fall, vara ett redskap med hjälp av vilket man vågar se kaoset men väljer att inte låter sig dränkas av det, skapar forum för att öppna och kritisera snarare än att låsa och förenkla, ställer den obekväma frågan snarare än att erbjuda en allomfattande förklaringsmodell.

Hannah

från fullmäktige till fillijonkan

Veckan började med att en majoritet i Åbo stadsfullmäktige röstade emot en folkomröstning om torgparkeringen, trots att så många Åbobor tydligen ville ha en. Någon dag senare dök en text upp på muren utanför Sibeliusmuseet, och även på andra ställen i staden: Valtuusto tuhosi demokratian. Jag vet inte vilka som står bakom väggklottret, och inte tror jag att jag eller ÅGV förespråkar väggklotter heller, men varje gång jag har gått förbi Sibeliusmuseet den här veckan har jag känt en kort stund av samförstånd med författaren och frustration över att som stadsbor inte bli åhörd.

Veckan slutade med att en hel massa studerande i Åbo deltog i årets Alternativa Årsfest, där många ÅGV:are var med och ordnande tillsammans med andra föreningar vid Åbo Akademi. Roligt var det också: tal av Nils Torvalds om behovet av alternativa tankesätt inför finanskrisen, skuggteater om filijonkan, bra musik och god mat. Precis som på andra årsfester delades det ut förtjänsttecken, och väldigt läckra sådana var de i år (har tyvärr ingen bild) men till skillnad från andra årsfester fick publiken rösta fram en vinnare (eller förlorare i en fall, beroende på hur man ser på saken) i fyra olika alternativa kategorier. Sjuttio personer röstade. Resultaten står nedan om du, bästa läsare, vill veta.

Årets antialternativa gärning: Åbo stads nej till folkomröstningen om torgparkeringen

Årets alternativa gärning: Kampanjen för en folkomröstning om torgparkeringen

Årets alternativa personlighet: Lars Larsen

Årets alternativa nykomling: Naphouse

Man kan inte ha svar (tid) på (för) allt

Alla vet de där alldeles vanligt alldagliga frågorna som man saknar svar på. Jag har två sådana frågor, som jag tycker att jag ofta tvingas försöka besvara. Det är lika hopplöst varje gång.

Hur hinner du med allt?

Jag hinner ju inte med allt. Jag hinner inte se på TV, inte lyssna på all musik som jag skulle vilja, sporta regelbundet, gå omkring på stan i timmar, sova timtals i Naphouse eller läsa om mina gamla favoritböcker. Jag hann inte heller skriva detta blogginlägg före klockan 00:00.

För det finns ju faktiskt inget sådant som att hinna med ”allt”. Det handlar ju bara om prioriteringar. Saker som kliver förbi andra i kön inne i mitt huvud. Man väljer och man väljer bort. Gör saker med tid som då inte används för andra saker.

Det intressanta är ju då varför jag väljer att hinna med just det jag hinner med. Paradoxalt nog är det min andra fråga som jag saknar svar på.

Varför är du politiskt aktiv?

Jag misstänker nämligen starkt att jag försöker hinna med saker som är politiska framom sådana som inte är det. Sådana saker som för mig bidrar till revolutionen, den allmänna världsförbättringen och mer ideologiska aha-upplevelser för fler, sådant har förtur inne i mitt huvud. Politisk teori istället för att läsa om gamla ungdomsböcker, möte istället för Naphouse,  bloggar istället för att strosa runt på stan (okej, däremellan vill jag sovaätastudera men det är bara för att stilla mitt samvete och mina fysiska begär).

Men varför jag vill det – huh. Jag brukar ibland fundera på om det bara är egoism som driver oss. Om vissa människor går runt med hela den stora världssmärtan inom sig, och då bara måste göra något. Känslan av att man inte står ut med sig själv om man inte gör något. Eller kanske det är för att jag inte är religiös, men människan som bekant ändå måste ha något större än livet att hänge sig åt. Tron på Politisk Aktivism. Kanske det bara är ilskan över allt som är fel (!), alla som inte gör något, tänker något, säger något eller vet något. Och att då sitta med tron och vetskapen om att OM alla de här verkligen skulle göratänkasägaveta något – DÅ skulle det verkligen hända. Kanske den vetskapen är för stor, man kan inte sluta med sin mission, sin aktivism, sina alltför högljudda åsiktsyttringar.

—

Men engagemang skall inte, liksom inget annat Viktigt, presteras, avklaras och hinnas med. Det finns kanske inte något eftersträvansvärt i det där med att hinna med allt, inte ens med det politiska allt.
Kanske det är viktigare att ibland hinna fundera fram sina svar på frågorna man aldrig haft svar på. Alldeles personligt bara. (fast det är ju också politiskt! ropar någon aktivist nu)

Jag skall tvinga mig själv och andra till lite S L O W L I F E ibland, till lite andra diskussioner, till några månader i Ryssland och promenader.

Och tvinga mig själv att posta detta personliga blogginlägg (sådana ger jag mig aldrig tid att skriva).

L

Influensa, lågkonjunktur och människor i kläm

En tråkig söndag släpper jag tanken fri. Låter två onda och aktuella ting dyka upp i min hjärna. Det är orden ”lågkonjunktur” och ”influensa” som sveper förbi. Istället för att låta orden fly och försvinna fångar jag dem och jämför dem i några mindre sammanhängande och mer förbryllande politiska konstateranden. 

Influensan skapar sjuka arbetstagare, tillfälligt oförmögna till arbete.
 
Lågkonjunkturen skapar utslagna arbetare, förmögna till arbete, men utan rätt och möjlighet till det. Den som behåller sitt arbete känner huggen i vaderna och pressen att prestera bättre, för att inte bli en del av nedmonteringen.

Lågkonjukturen har en jämlikhetsdimension. Vi vet vi att det är den förmögenhetslösa som drabbas hårdast av bortfall av arbete och inkomster.

Influensan har en jämlikhetsdimension. Den tenderar drabba den svage hårdare än den starke. Slumpmässigheten i att drabbas tycks inte så absolut som den verkar på ytan.

Influensan är naturlig och ganska beräknelig. Den kommer och går ungefär samma tid varje år.

Lågkonjukturen är oberäknelig i sin ankomst men tenderar dyka upp förr eller senare efter en ekonomisk topp. Lågkonjunktur och marknadsekonomin har ett långlivat förhållande. Konjunkturen är naturlig i den mening ekonomin är det.

Influensan kan man vaccinera och medicinera sig mot, men de flesta får se sig lida och tillfriskna.

Lågkonjunkturen har vi inte ha hittat någon lindring mot som är allmänt accepterad i alla politiska läger. Dess negativa inverkan på människors välbefinnande är något som vi intalats till att försöka avklara. Och de flesta klarar det med en skråma i sidan. De flesta hittar ett nytt jobb. Men det finns de som tar mer stryk än så, de som inte kommer tillbaka, de som inte tillfrisknar.

I skrivandets stund är både influensa och lågkonjuktur närvarande i vårt samhälle. Två onda ting som drabbar olika men ändå ganska lika. Skribenten känner sig mest drabbad av det förstnämnda, men hoppas på mera omtanke om dem som drabbas hårt av den senare nämnda. Om det är någon nytta att jämföra dessa fenomen på det sätt jag gjort ovan får inte skribenten ställas till svars för. Att blogga är ibland att låta tankarna flöda, läsaren till skada.

Fredrik

Partiet (med stort P)

”Om du nu som ung och finlandsvensk vill vara partipolitisk aktiv varför är du då inte med i SFP”, i Partiet (med stort P)? Det var en fråga som jag ganska ofta fick höra när jag gick med i Vänsterförbundet och började vara politisk aktiv. Då var inte Åbo Gröna Vänster aktiva och det fanns inte så många svenskspråkiga ungdomar inom Vänsterunga eller VF. Men även idag kan någon ställa denna fråga.
Jag brukar säga att jag har två svar, ett kort och ett långt. Jag är helt enkelt inte med i SFP (Partiet) eftersom jag anser att det finns viktigare frågor inom finländsk politik än rätten till svensk service. Socialpolitiska frågor är viktigast för mig och jag anser att Vänsterförbundet för dessa frågor bäst. Det är ju på det sättet man väljer parti, genom att fundera på vilken fråga man tycker är viktigast och sen ser efter vilket parti som för och som delar samma åsikter som en själv i den frågan.
Det korta svaret är att jag omöjligtvis kan vara med i samma parti som Jan D. Oker-blom eller Mats Löfström.

Dessutom måste ju SFP vara det onödigast partiet som finns. Ibland har jag fått höra att socialism och feminism i Finland måste vara det onödigaste som finns eftersom vårt välfärdsamhälle redan är så jävla bra och jämställt (bl.a. kokoomusnuoret hade ett utlåtande om det redan jämställda samhället i Finland). Annat är det i t.ex. Saudiarabien. Där har man en korrumperad elit med all makt och pengar och kvinnor blir stenade för äktenskapsbrott. Nä, skicka alla feminister dit där dom verkligen behövs, kan man få höra.
Men om nu SUs skjorttext ”Jag tillhör världens mest priviligerade minoritet” verkligen stämmer (vilket den säkert gör) så varför skulle då SFP behövas. Nä, skicka alla SFPare till turkiska Kurdistan, där blir folk verkligen förtryckta och dödade för att dom pratar ett annat språk och kommer från en annan kultur. Där skulle det behövas lite språkkämpar.
Fast dessa argument stämmer ju på alla våra partier. Det finns alltid något land som har det sämre än oss där våra politiker skulle kunna göra lite nytta.

Det finns dock en klar fördel med att engagera sig inom ”Partiet” och det är att om du bara står ut med att vara aktiv medlem några år inom din ungdom så har du sen jobb, kontakter och fördelar hela resten av ditt liv. Som aktiv inom VF bränner jag ju verkligen alla broar och möjligheter till en karriär och enkla bra betalda jobb inom det finlandsvenska samhället.
Man kan vara halvfärdig biolog och ändå få jobb inom ett ÅA projekt med professorlön (som Leif Rex) eller tafsa, trakassera och göra bort sig offentligt och ändå få jobb inom ”Partiet” som snabbt tillsätter en helt ny post (som Stefan Johansson). Du behöver inte alls vara rädd för att bli arbetslös eftersom dina gamla kompisar ändå anställer dig inom ”Partiet”, Fonderna eller Stiftelsen.

Men om du kommit in på den här bloggen och läser det här måste du ju ändå vara någorlunda intresserad av ÅGVs verksamhet. Kom då med på något av våra möten. Kanske det är Bristolgänget som anställer varandras kompisar efter revolutionen.

Lämna spår

Min plan var att gräva lite i arkiven för det här blogginlägget, att gå igenom gamla ÅGV-mötesprotokoll för att hit plocka de mest intressanta sakerna. Men min plan misslyckades för nu när jag skulle sätta igång med skrivandet så hittar jag inte arkiven. Det kan hända att jag har gett alla gamla ÅGV-papper åt Li när hon blev ordförande men det kan också hända att jag själv har kvar pappren men nu söker på fel ställen. Äsch…

Vi ÅGV-aktiva är bra på många saker, men att hålla ordning på papper och protokoll har kanske inte varit vår starkaste sida. Alla saker behöver man väl inte heller spara, men nu när jag funderar på det så känns det som att det skulle vara kul att på riktigt ha ett ordentligt arkiv på vad ÅGV har haft för verksamhet under åren. För det arkiv jag nu vid skrivande stund inte lyckas hitta så innehåller en del protokoll från enstaka möten men väldigt mycket saknades när jag fick ta över pärmen med gamla ÅGV-papper 2004 när jag blev ordförande. De protokoll som fanns var roliga att läsa, att se vem som hade varit på mötena, vilka saker som hade diskuterats (allt från aktuella politiska frågor till medlemmars privata Indien-resor och annat liknande), hur ivrig verksamheten hade varit under olika år.

En orsak att jag nu skriver om det här är att jag tänker att den här bloggen kanske kan bli ett någotsorts arkiv på hur ÅGV har sett ut från 2009 framåt. Vi som nu är ÅGV-aktiva har varit med olika antal år, och ibland kan det vara svårt att inse att föreningen har både en framtid och ett förflutet. Jag insåg det inte när jag efter mitt första ordförandeår började strunta i att göra protokoll från våra möten och nu ångrar jag det lite. För trots allt har ÅGV hunnit göra väldigt mycket olika saker också under de åren jag har varit med, och det känns synd att allt bara glöms bort. Vem som har varit med i styrelsen och när glöms också lätt bort, t.ex. har de flesta som var med i min första styrelse 2004 för länge sedan hunnit flytta bort från Åbo. Så därför är det kul med den här bloggen, för nog är det här ju också ett sätt att lämna spår.

-Markus

(Om jag kommer rätt ihåg så registrerades ÅGV som förening 1992. Det kanske inte låter som ett så långt förflutet, men under 17 år hinner mycket hända och många mänskor vara med i en förening).

Det första veckoinlägget!

Från och med nu kommer det varje vecka att finnas åtminstone ett nytt inlägg här på bloggen. Denna tid, dvs söndagkväll eller senast måndag kommer du att kunna läsa en betraktelse av någon i Åbo Gröna Vänster. Och vem vet, kanske det dyker upp en eller annan gästbloggare.

När det här inlägget skrivs, söndagen den 17.1.2009 är det vapenvila i Gaza, hoppas att den varar längre än den ena veckan som åtminstone är utlovad. Om några dagar svär Barack Obama presidenteden och blir ny president i USA. På kulturfronten har Venlapris delats ut. I Sverige viner det kring Liza Marklund efter att hennes ”sanna” bok Gömda kanske inte alls är sann. Vad är sanning och var är inte sanning? Och på dagens Hufvudstadsbladet kan man läsa en intressant artikel om Freud, skriven av Joel Backström.

Ja, här var en liten slags update. Mera kommer senare.

Må väl!

/Heidi